metoden.blogg.se

Det är svårt att få någon ordentlig överblick över sitt liv. Läskigt också på något sätt, att försöka sammanfatta hela sin tillvaro. En sak är säker i allafall, och det är att ångest och hjärnspöken är en viktig del av min nu. De senaste veckorna har varit riktigt ångestintensiva, men de senaste dagarna har jag fått pusta ut, nästan utan ångest. Det är så skönt. I fredags åkte jag och Jim till Björnö och åkte "pulka" i backen. Jag åkte bob och han åkte på mage på ett tefat. Sen satt vi vid eldstaden där. Det var mysigt. Om ni var här skulle jag vilja åka dit med er med massa pulkor och varm choklad och kanske grilla.
För övrigt känner jag igen mig i mycket av det Pengen skriver, Jag är också så jävla lat, latare än vad jag vill tänka på. Allt ska bara gå lätt, jag vill bara bli någon, åstadkomma något, utan att göra nåt. Ångesten gör mig tröttare, men jag märker att den faktiskt lättar när jag tar mig samman och gör saker som jag vill göra, går i rätt riktning liksom. Så jag försöker (med betoning på försöker) göra det även när det känns som att ingenting spelar någon roll, när det enda jag vill är att bara sova. Det går sådär. Bättre ibland, sämre ibland. Annars nördar jag feminism som fan. Det är min hobby. Jag tänker på sånt hela tiden. I tisdags hade jag jättemycket ångest för att jag tänkte så mycket på den 23-åriga kvinnan i Indien som gruppvåldtogs och dog av sina skador. Då skrev jag en dikt om henne som jag ville lägga upp här men jag vågade inte, för att jag tänkte att ni skulle tycka att det var fånigt av någon anledning. Nu ska jag lägga upp en annan dikt om mina hjärnspöken, så får 23-åringens dikt komma upp en annan dag. Imorgon kanske. Den här dikten skrev jag för en vecka sen ungefär.

 

 

 

Det finns ingenting de inte gör sönder
Ingenting de inte förstör
Inget är säkert, inget är tätt
Det finns sprickor som växer sig bredare varje gång jag rör vid dom
Marken under mig krackelerar och jag faller ned i ett bottenlöst gap

Och det som skulle fånga upp mig är också fullt av sprickor

En gång byggde vi en koja i ditt sovrum
I kojan var vi säkra hela natten och älskade varann
Men jag måste fortsätta röra mig, fortsätta byta plats
Fort, så jag inte hinner se eller röra
Marken under mig

På juldagsnatten ylade jag som ett djur på vägen hem
Mot ditt bröst
Och du hade din röda mössa och såg ut som ett barn
Och du var lugn, log mot mig, du sa att allt var okej
Kärleken kan ingen ta ifrån mig
Ingen
utom dom

Och det gör dom

De verkar från det att jag vaknar till det att jag sluter ögonen igen
Analyserar, dissekerar, trasar sönder allt av vikt
Världen blir fulare för varje dag

Om jag skulle följa min magkänsla skulle jag förstöra allt som betyder något
Men snart är det svårt att göra något annat
Snart är det svårt för allting att betyda nåt

Jag kan inte andas här
Jag kan inte känna igen min röst, inte se mig själv i spegel
Jag vet inte vilka ni är, och dom är verkligare än allt
Det finns ingen mark under mina fötter nu

 

 

Tack för mig. För övrigt saknar och älskar jag er, och är väldigt glad för att ni finns, även om ni är so far away from me. Ni får mig att känna mig lite mer hel och sånt.

/Fickpengen